Som pappa funderar man ju ibland på vad det skall bli av ens barn. Inte så att jag ligger sömnlös på något sätt, men tankarna och funderingarna kommer då och då.
   Ta det här med lumpen. En suverän ”skola” där killar (och tjejer) får lära sig saker som hålla ordning, ta order, respekt och samarbete. Dessutom får man kondition och stärker sin egen självkänsla och moral.
   Så därför är det synd att man tagit bort detta. Jag hade gärna sett att mina barn hade gjort militärtjänsten. Det kostar ett år av deras liv men det är knappast ett bortkastat år. I de flesta fallen får man också nya vänner och det är vänner som man har delat en alldeles speciell erfarenhet med. Det är unikt.
    Jag försöker tänka på något negativt med lumpen, men kan i ärlighetens namn inte komma på något.
    Men å andra sidan, när Charlie fyller 20 går väl jag som caddie åt honom när han slår ut i US Masters.

Charlies mamma lyfte till Paris i morse. Så nu är det bara jag och Charlie. Grabbarna Melin. Inga kärringar som stör. Inget gnäll. Inga krav på nedfällda toalettringar. Inget gnäll över smulor i soffan.
   Nu är det jag och Charlie, och nu gör vi som vi vill.
   Spela Wii till exempel. Det ska vi göra. Och PS2. Sen blir det någon schysst rulle på projektorn. Med chips och dipp.
   Sen greppar vi golfbagen och drar till rangen och slår några hinkar. Flirtar lite med tjejen i receptionen, slänger iväg några roliga one-liners. Så att hon slänger med håret så där tillgjort.
   Framåt eftermiddagen sätter vi på teven i sovrummet och slumrar in till någon repris av nattens NHL. Sover nån timme. Charlie får sova i samma säng. Det kommer han att gilla.
  Sen är det väl kväll. Telefonboken fram. Vem av polarna skall med ut på öl? Måste vara någon som har barn så att han kan ta med sin unge.
   Bläddrar… bläddrar…
   ”Poff!”
   Läskigt när man somnar till så där vid datorn, och fingrarna får fritt spelrum…
   Nähe. Vad skall vi göra nu då? Klockan är sju. Byta en blöja?

Det finns bloggar som roar, det finns bloggar som informerar och det finns bloggar som berör.
   Och så finns det bloggar som gör allt det där. På Aftonbladet bloggar en tjej som heter Caroline. Hon skrev för några år sedan en bok som heter 14 år och till salu. Den handlar om en tjej som är fjorton år och som en kväll blir våldtagen. Efter det börjar hon må allt sämre och ramlar till slut in i prostitution och elände.
  En stark bok. (Du kan köpa den här för 39 kronor).
  Caroline bloggar om unga utsatta och du kan stödja henne i det jobbet genom att besöka hennes blogg och bli delaktig.
   Gör det…
   
 BLOGGEN

Det går inte att komma ifrån – glada barn är bra barn, griniga barn är jobbiga barn. Så hur gör dom på dagis?
   Alltså, att dagisfröknar inte tjänar 35 000 i månaden är ju en gåta. Vem förhandlar deras lön? Måste vara världens sämsta förhandlare.
   Dagisfröknarna tar han om våra barn, det mest värdefulla vi har. Vill man då inte ha bra utbildade, motiverade, nöjda dagisfröknar?
   Såklart man vill.
   Så varför betalar man dom 12 000 i månaden för då!?
   Om jag viste att mina höjda skattepengar gick till dagisfröknarnas löner skulle jag mer än gärna avstå några extra tior varje månad.
   Dagisfröknarnas jobb är ju livsviktigt. Dom tar hand om barnen under de åren som barnen är som jobbigast. Och utvecklas i raketfart.
    Och visst tusan är det många föräldrar som låter barnen gå full tid på dagis trots att dom egentligen inte behöver det? Men det är ganska skönt med den där förvaringen. Och barnen har det ju så bra där.
   Och det har dom. Det är ju rena paradiset. Andra barn att leka med, fröknar som leker med dom, leksaker i kubik och så mat på det. Rena lyxen.
   Nej, jag tycker dagisfröknarna skall ha dubbel lön. Rakt av! Nu!

Pappa Martin – dagisfröken på begränsad tid.