Jag vet inte vad Charlie äter i sömnen, men att det är någon sorts energipiller råder det ingen tvekan om.
   Han är som en liten rymdraket på morgonen. Allt ska utforskas. Varenda låda skall försökas öppnas. Han kryper runt, runt, runt, känner , klämmer, drar. Inte en centimeter av huset kommer undan Charlies nyfikna fingrar.
   Och det har sina fördelar.
   När han har fått sin välling halv sju som han är klar med kvart i sju sätter jag ner honom på golvet.
   Sen är han sysselsatt tills han skall sova igen klockan halv nio.  Själv sitter jag nedsjunken i soffan och tittar på ”vakna med the voice” på TV. Jordgubbs-te i stor mugg och Wasa knäckebröd på bordet. Rätt behagligt. 
    När de spelar musik på teven släpper Charlie vad han har i händerna och kommer krypande i högsta fart, ställer sig upp mot soffbordet och dansar. Ser hur kul ut som helst. Och varje gång är videokameran två våningar upp.  
   Morgontimmarna är rätt lätta när han är på det här humöret.

 Vem köper sådana här ”mobiler”? Jag försöker förstå vad som är målgruppen. Hur gammal är barnet när de uppskattar och har roligt åt en sådan här grej?
   Nyfödd – knappast. Inte heller bebisar som är en månad. Kan det roa en tvåmånaders? Jag minns inte – kanske.
   Men säg att det ska roa en tremånaders. Okej.
   Du läger din tremånaders i sängen för att den ska sova. Drar du då igång den här grejjen och hoppas att barnet skall följa de roliga föremålen, runt, runt, runt och samtidigt lyssna på bä bä vita lamm, och sedan somna?
     Hur många barn börjar inte skrika då musiken tar slut och de färgglada föremålen slutar röra på sig? Eller gör dom inte det, somnar dom?
   Ni som använt en sådan här, kan inte ni skriva i kommentaren hur ni gjorde, och hur det gick. Jag är nyfiken, för det är inga billiga saker det här. Just den här modellen går lös på nästan 800 spänn!

Vilken flashback jag fick nu när jag är helt ensam med Charlie. Kom att tänka på hur det var för ett par månader sedan, när jag var i Barcelona. Charlies mamma skulle jobba och det var av rätt stor vikt att hon fick sova. Och jag hade huvudansvaret för Charlie.
   Minns ni?
   Här har ni ett av inläggen från den resan.

Menar folk alltid vad de säger?
   Om jag är ute och går med Charlie i vagnen och så kommer det fram en tjej/kvinna och säger:
   ”Ååååå, vad söt han är. Helt bedårande ju. Och han är sååå lik dig, Martin”
   Betyder det då att hon tycker att jag är söt och bedårande?
   Eller är det bara något som man säger?
   Jag bara undrar.

Ensam i stan med Charlie. Då känns kylskåpet och allt det har att erbjuda väldigt främmande. Och spisen är ju så där nyfint ordningjord. Dumt att smutsa ner den igen.
   Och mikron är ju trasig.
   Nä, det får bli det där hamburgerstället som ligger lite för nära där jag bor. Det är liksom inget jobbigt att åka dit. Föresten, det ligger två inom några minuters bilväg. Två för mycket om man som jag har dålig matmoral och vill behålla den nya slanka linjen.
   Hur som helst.
   Och Charlie är sin pappa upp i dagen. He lööööööövs hamburgare. Först får han den där desperata blicken, ”vill ha, vill ha”… och sen när han får en tugga blir det något drömmande i hans blick. Njutning.
   Det märks att det är min grabb det där.
  Höhö.

Men så att jag inte gör något dumt här. Inte innehåller väl hamburgaren något onyttigt? Det är ju ingen dressing på och köttet känns inte kryddat. Det verkar bara vara 100% svenskt nötkött.
   Inte kan väl det skada? I så fall borde ju jag vara jätteskadad vid det här laget, som har ätit så många hamburgare genom åren.
     Men det märkliga med Charlie är att han äter så mycket. Jag fattar inte. Burk efter burk efter burk. Och så blir han jättearg när han inte får mer.
   Ska det vara så? Hur vet man om han blir för tjock. Man blir ju lätt ”pappablind”, och ser inte sådant.
   Han känns tung. Tolv kilo. Är det för mycket?
   Svara gärna innan onsdag för då kommer Charlies mamma hem.