Barn växer, barn åldras. Barn utvecklas.
   Visst är det mysigt att gosa med sitt/sina barn. Det kan vara när man plockar upp dom på morgonen, om de är lika små som Charlie, eller det kan vara i soffan framför en film, om de är lite större.
  Men frågan är, när slutar det? När börjar barnen inte vilja gosa med sina föräldrar längre? 8?, 10?
   Så jag vet hur lång tid jag har kvar…

Jag såg den från fönstret på gymet här på Koh Lanta. Den var alldeles rund och orange-röd och lyste starkt.
   Solen.
   Den var på väg ned. Och den höll på att skapa den vackraste solnedgången hittintils.
   Jag slängde ifrån mig vikterna, hoppade in i bilen, eftersvettades så att det rann nedför ryggen där jag satt i bilden på skinnsätet. Körde den guppiga grusvägen så fort det gick. Lätt framlutad över ratten. Svängde av från stora vägen och bromsade in framför huset vi hyr. Solens kant hade precis nått horisonten. Stor och röd. Så fin. Så perfekt. Vykortssol.
  ”Stranden. solnedgången. Foto. NU!” Skrek jag och tog trappan upp på övervåningen i två kliv. Greppade kameran och svängde om ner igen.
   Charlies mamma var med på noterna. Solen var nu halvvägs ner över horisonten. Den var snabb den rackaren.
    ”Öka, öka, öka!!” ropade jag
   Nere på stranden. Jag ville ha bilden med mig och Charlie – tittandes ut över solnedgången. Ja, ni förstår hur jag menar.
   Byter kameran mot bebis. Slänger en blick ut över havet. Cirka 10 procent kvar av solen.
   Fan!
   Innan första bilden var tagen hade den försvunnit. Den perfekta solnedgången.

Ni som har barn, visst är det något speciellt när man börjar se lite av sig själv i barnet? Jag tänker då mest på utseendet. Och man blir lika förvånad varje gång.
   När barnet föds ser de ju ut som… ja, en bebis. I de flesta fallen rätt svårt att se likheten med den lille och någon av föräldrarna. Men så växer de till sig, och så en dag tittar man in i ögonen på dem… och där är man själv. Det är lite läskigt, men fascierande. Väldigt fascinerande.
   Det där hände mig med Charlie här om veckan. Helt plötsligt var det som att se mig själv – fast som bebis. Det var någonting med ögonen, med blicken, och näsan, och pannan och området där runt… inte munnen. Men från näsan och uppåt. Det var ju jag. Kändes skumt.
  Och som sagt var, man blir lika förvånad varje gång. Har inte ni upplevt det här?

 Bad min pappa skicka en bild på mig när jag var liten. Och han skickade den här, jag är 10 månader (och pappa 29 år). Ser ni likheten, trots dåliga kvaliten?

Måndag. Sprang i morse på stranden. Halvmilen. I går var jag i gymet. Har gått ned över två kilo på tio dagar. Man kan väl säga att min strävan efter att bli mer in shape går åt rätt håll.
   Så när jag vid middagen idag fick beskedet att jag kunde ta sovmorgon i morgon var jag inte sen att fira. Det blev en Singah. Att inte gå upp vid halv sju och ta Charlie som jag vanligen gör är en lyx. I morgon kan jag sova ut. Till nio – tio, om jag så känner för det.
      Tänk vad lite som kan göra en lycklig.
   Sovmorgon… Mmmmmmm.