Det är speciellt att flyga med små barn. Redan när man kliver ombord får man de där oroliga blickarna från sina medresenärer.
”Var skall dom sätta sig. Var skall dom sätta sig där med den där ungen som säkert kommer skrika hela resan.”
Man riktigt känner lättnaden i ryggen när man passerar rad efter rad. ”Dom skulle inte sitta hos oss.”
Man slår sig ned på rad 25, sätter sig tillrätta, plockar upp det som skall styvas ner i fickan på sätet framför en och väntar på att resan kan börja. Charlie är som vanligt snäll och finner sig i att sitta still i knät.
Men så händer det. In i planet kommer ännu en familj med ett exakt lika litet barn som Charlie. Som tur är verkar även det barnet resvant och är tyst. Dom vandrar gången ner och slår sig ned i raden bakom vår.
Resan börjar. Allt går hur bra som helst och medresenärerna på raderna framför lutar sig tillbaka.
Efter 45 minuter händer det. Barnet bakom börjar vrålskrika. Och då menar jag vrålskrika!!! I två timmar!!!
När vi kliver ur planet tittar ALLA på oss och skakar på huvudena. Vissa mummlar lite för högt, helt klart för att vi skall höra, ”Barn borde inte resa när de är så där små…”
Ja, ja… Återkommer i morgon om hur Barcelona är.
God natt.
Jag älskar sovmornar. Bara tanken på att inte behöva ställa klockan när jag går och lägger mig är guld värt. Och att sen vakna till, lite på vana, vid kvart över sex på morgonen, vända på sig, puffa till kudden, lägga tillrätta täcket mellan benen, och så bara somna om – det är 100% lycka.
